Min sjukdom verkar sakta men säkert glida ifrån min kropp längre och längre bort.
Finally!
Fröken Larsson är numera feberfri, det enda som återstår är en envis huvudvärk som har sitt centrum på högersidan vid mitt ögonbryn ( en otroligt väldetaljerad men också otroligt nödvändig beskrivning!).
Finns inte så mycket att säga om gårdagen och den här dagen som snart passerat.
Jag tänkte ta mig en liten cykeltur till affären och inhandla septembernumret av Cosmopolitan och även veckorevyn, det gjorde jag också men när jag kom ut igen och skulle låsa upp cykeln dök ett problem upp.
Jag hade ingen nyckel med mig.
Smart tjej..pling,pling 10 dum-blondin-poäng till mig!!

Det var bara att traska iväg hemåt, slog en signal till D för att fördriva tiden under promenaden och få det lite trevligt. Dock var han i full färd med att bära på massa bord så han hade inte tid med en klagande Emelie utan cykelnyckel.
Jag förstår honom!
Sen hände inte mycket mer den dagen, tittade på lite film och tv, pratade med D när han hade slutat jobba och han fick mig som vanligt att skratta trots att mitt huvud höll på att sprängas.
Helt plötsligt uppgav han ett skrik, sen kommer kommentaren " jag cyklade igenom en tunnel och då måste man bara skrika lite".
Han har ju inte alla kokosflingor i påsen, för att citera den store mannen i fråga.

Orkar inte skriva mer nu..mitt huvud dödar mig.
Återkommer senare!