Kollar på en dokumentär på kanal 9, "30 days".
Där man får följa en man som undersöker hur det är att sitta i ett amerikanskt fängelse i 30 dagar, och tas därför in som en fånge och blir behandlad därefter.

Helt sjukt vilket ställe, fängelset är överfullt vilket resulterar i att dom trängs 3 personer i en minimal cell.

Lite trängsel kan man väl acceptera men det som gör mig upprörd är sättet dom behandlas på,
antingen får dom vistas i cellen eller vara ute i det lilla sällskapsrummet som är omringat av alla celler.
En enda gång i veckan har dom tillgång till ett gym, där dom får vara 1 timme.

Enormt många lider av psykiska problem men får ingen hjälp iform av terapi eller samtal.
Hur ska man kunna bli en bättre människa och ändra sitt beteende om man inte får göra någonting överhuvudtaget?
Det borde ju bara göra en mer galen.

När personalen delar ut medicin till fångarna som behöver det, är det många av dom som bara låtsas ta sina tabletter, för att sedan ge dom vidare till någon annan.


Jag blir verkligen helt förstörd när jag ser sånt här.
Visst, dom här människorna har begått brott men man ska ändå behandlas mänskligt tycker jag, så man kan bli en bättre människa.

Undersökningar visar att 2/3 av dom som suttit i fängelse, kommer tillbaka igen inom 3 år. Det tycker jag visar på att man måste göra någon förändring.

Det som fick mig att bryta ihop var när en 25-årig kille berättade om hur han började med droger redan som 13-åring och inte kunde ta sig ur det, han ville inget hellre än att bli fri från drogerna och att hans familj skulle acceptera honom igen.

När han ringde sin pappa var han bara helt kall och ville varken tala i telefon eller komma och besöka sin son.
Att se hans enorma besvikelse och tårarna som rann nerför hans kinder gjorde att jag började gråta hejdlöst.

Jag klarar inte av att se människor som mår dåligt. Jag gråter nästan aldrig för "min egen skull", utan för att jag känner medlidande för andra.

Han verkade vara en sån fruktansvärt fin människa, som hamnat helt fel i livet, alldeles för tidigt.


Blev ett väldigt seriöst bloggande idag, hör ju inte till vanligheterna.
Men även jag kan vara allvarlig ibland, tro det eller ej!